Hej,
Eftersom tråden ”pornografi” har blivit lite inaktuell och jag tycker att det som kommer fram i denna diskussion är viktig för Martinusvänners inställning, så har jag valt att öppna en ny tråd i ämnet.
Jag citerar min och Ingemars inlägg och svarar också här på Ingemars senaste inlägg.
Ingemar skrev:
> Vet du vad det är för något som gör att just föreställnings-
> och koncentrationförmågan utvecklas vid onani?
>
> Vet du varför dessa förmågor skulle utvecklas bättre vid just
> onani än vid samlag?
Nej, jag kan nog inte svara helt med säkerhet. Men jag tror det har någonting att göra med att man övar sig att tänka kärleksfulla tankar om en person och försöker föreställa sig denna i ens närhet och i en eventuell sexuell situation tillsammans. Martinus nämnde att han nästan kunde uppleva personerna som närvarande med hjälp av tanken, ett slags materialisation alltså. Och han betonade att om det verkligen var uttryck för kärleksfulla tankar kunde det inte skada någon. Tvärtom man kunde på detta sätt sända en telpatisk glädjeimpuls som personen om den var mottaglig i det givna ögonblicket kunde uppleva som en omedveten uppiggande glädjekraft.
När det gäller samlaget spelar nog automatiken in i en mycket större grad, så att man behöver kanske inte alltid koncentrera sig lika mycket där. Vid en fråga om skillnaden mellan den som idkar samlag och den som ägnar sig åt onani, svarade Martinus att onanisten handlar enligt ett högre utvecklingssteg.
Logos skrev:
Det tror jag inte stämmer. Det skulle alltså vara högre utvecklat, mer kärleksfullt, att sitta ensam och smeka sig själv än att smeka en annan människa...? Det låter väldigt märkligt...
Att man tänker kärleksfulla tankar i samband med onani (om man nu gör det) ändrar ingenting eftersom man mycket väl kan tänka kärleksfulla tankar när man har samlag också, förmodligen till och med mer levande än om man sitter och försöker visualisera.
Problemet är inte samlaget, utan att människor inte vet hur man har samlag kärleksfullt. Det finns många nyanser mellan förälskelse och kärlek, mellan djurisk och mänsklig sexualitet. Gud kan närvara så starkt i en stilla förening i en samlagsakt med någon ens hjärta är öppen för, att det är bland de största kärleksupplevelserna man kan ha.
Tro det eller ej.
Ingemar skrev senare:
Jag tror inte på uppdelningen av Martinus i en alldaglig herr Thomsen och en kosmiskt medveten Martinus. Hela tiden fick man intrycket att han var kristallklar i sin tanke så fort man kom in på någonting viktigt som hade med världsbilden att göra, även när han var riktigt gammal. Ingenting kan få mig att tro att hans muntliga uppgifter är mindre precisa än hans skriftliga. Möjligtvis tänkte han sig extra noga för innan han skrev, svåra saker kunde lindas in en aning (t.ex. polanalyserna) så att ingen skulle bli stött som inte hade behov av att veta.
Logos skrev:
Martinus har själv gjort den uppdelningen. Jag har sett ett brev av honom där han beskriver det ganska noggrannt. Du skulle nog förvånas om du såg hur han själv beskrev sin Thomsen-sida.
Jag tror också att han var kristallklar i sin tanke när han talade om kosmologi, men det betyder inte att han var helt opåverkad av sin Thomsen-sida. T.ex. tror jag att hans egna känslor och brist på sexualitet under en livstid påverkade hans utsagor om polförvandlingen och homosexualitet, när han talade fritt. Inte principerna, men gränserna mellan "kosmiskt homosexuella" och abnorma tycks bli mer och mer flytande.
Dessutom säger du ju själv (och andra också) att han ofta trodde att människor var homosexuella utan att de var det.
Ingen person med psykologisk insikt skulle nog tro på att ett psyke som har utvecklats under trettio år, bara skulle försvinna när det kosmiska medvetandet kom, speciellt under påverkan av den fysiska materien. Vi får komma ihåg att Jesus också hade en "Thomsen-sida", vilket våndorna i Getsemane tydligt vittnar om. I Martinus fall kom det fömodligen inte fram på samma sätt vid ett enskilt tillfälle, men det är inte mycket mindre ansträngande att vara "korsfäst" i materien i 90 år, än att bli korsfäst under några timmar.
Var inte så dogmatiska. Strunta i vad Martinus har sagt. Läs de logiska och intuitiva analyserna och tänk själva kring vad som stämmer och inte.
Lagen står skriven i era hjärtan.
Logos
Ingemar skrev:
”Jag känner nog till det/de brev du nämner, men de kan tolkas på olika sätt och leder i varje fall inte mig till samma slutsats som du. I Kurt Christiansens nya biografi på danska utreds hela denna myt och varifrån den härstammar, från Lars Niebelvang. Kurt kommer fram till samma slutsats som jag, att den vardaglige Martinus och skribenten Martinus var en integrerad enhet, och att ingenting i hans vanliga liv motsäger eller ifrågasätter någonting av vad han skrev, tvärtom. Denna myt kom naturligtvis till Martinus egen kännedom, och därför använde han den med en helt annan syftning själv, t.ex. i brev, att man inte skulle hänga upp sig på hans fysiska yttre.
Orsaken till att människor såg en motsättning mellan Martinus i böckerna och i vardagen var nog snarast att han inte alltid sa och gjorde det som människorna i sina egoistiska tankar önskade av honom. Inte desto mindre handlade han kärleksfullt i alla situationer, vilket bekräftas i ett längre perspektiv än det kortsiktiga som vi ofullkomliga människor ser tingen på. Att han sedan måste släpa på en ofullkomlig däggdjurskropp som var långt under hans egen mentala nivå är en helt annan sak, liksom det var det för Jesus.
JAG har aldrig påstått att Martinus "ofta trodde att människor var homosexuella utan att de var det"! Han ställde oss bara en enkel fråga och fick ett rakt svar. Martinus egna preferenser står heller inte på något sätt i motsättning till kärlekslagan, han önskade ingenting egoistiskt för sin egen personliga del.
Och hur vet du att mina tankar och känslor, vad som står skrivet i MITT hjärta är någonting annorlunda än vad Martinus beskrivit? Jag följer absolut mitt hjärta, även om det råkar stämma med den kosmiska världsbilden, och känner mig inte ett dugg dogmatisk för det!”
Mitt nya inlägg:
Hej igen Ingemar,
Jag tycker inte att du har besvarat någon av sakfrågorna i mitt förra inlägg till dig. Mitt budskap i det står fortfarande kvar.
”Jag känner nog till det/de brev du nämner, men de kan tolkas på olika sätt och leder i varje fall inte mig till samma slutsats som du. I Kurt Christiansens nya biografi på danska utreds hela denna myt och varifrån den härstammar, från Lars Niebelvang. Kurt kommer fram till samma slutsats som jag, att den vardaglige Martinus och skribenten Martinus var en integrerad enhet, och att ingenting i hans vanliga liv motsäger eller ifrågasätter någonting av vad han skrev, tvärtom. Denna myt kom naturligtvis till Martinus egen kännedom, och därför använde han den med en helt annan syftning själv, t.ex. i brev, att man inte skulle hänga upp sig på hans fysiska yttre.”
Det brev jag talar om har ett stycke som inleds med att Martinus försäkrar mottagaren att det här är ”Martinus” som skriver och inte ”Thomsen”!
Sen börjar Martinus att beskriva sin Thomsen-sida i ganska osmickrande ordalag. Jag får tyvärr inte avslöja innehållet.
Jag har också hört om situationer som bevisar Martinus Thomsen-sida. Men folk vill inte tala illa om Martinus och det är förståeligt. Jag vill inte det heller och kommer inte att göra det. Det finns ingen anledning till att dra upp gammalt ”skit” bara för att man ska förstå poängen: att inte ska bli troende på Martinus. Min åsikt är att det enda viktiga är att man inte handikappar sin egen tankeförmåga.
Vad Martinus har och inte har gjort är totalt ointressant egentligen. Vad är det folk har investerat i om Martinus är absolut fullkomlig eller inte? Vad spelar det för roll för hur vi ställer oss till materialet? Varför är det så viktigt? För en vetenskapsman är det inte viktigt, det är bara för de troende och idealiserande som det är det. För en sann andlig forskare lägger aldrig sitt centrum utanför sig själv på det sättet. Han säger hellre ”jag vet inte hur detta ligger till” än att citera auktoriteter.
”Orsaken till att människor såg en motsättning mellan Martinus i böckerna och i vardagen var nog snarast att han inte alltid sa och gjorde det som människorna i sina egoistiska tankar önskade av honom. Inte desto mindre handlade han kärleksfullt i alla situationer, vilket bekräftas i ett längre perspektiv än det kortsiktiga som vi ofullkomliga människor ser tingen på. Att han sedan måste släpa på en ofullkomlig däggdjurskropp som var långt under hans egen mentala nivå är en helt annan sak, liksom det var det för Jesus.”
Ja, både Martinus och Jesus hade en däggdjurskropp och utvecklade ett mer eller mindre jordmänskligt psyke under trettio år. Det enda jag menar är att de förmodligen påverkades av det. Jag menar inte att de gjorde det ofta, eller att de inte var kosmiskt medvetna, men de påverkades av det. Och ett långt liv på det här planet tar på ensam kosmiskt medveten. Tänk bara på jämförelsen att den mest fantastiska ljusa upplevelsen på detta plan är som ett helvete jämfört med tillståndet i den andliga världen.
”JAG har aldrig påstått att Martinus "ofta trodde att människor var homosexuella utan att de var det"!”
Då hade jag fel. Men jag vet andra som säger det. Och det är skillnad mellan ”Ni är väl inte homosexuella?” och ”Är ni inte homosexuella?”.
”Martinus egna preferenser står heller inte på något sätt i motsättning till kärlekslagan, han önskade ingenting egoistiskt för sin egen personliga del.”
Hur kan du veta det?
Det känns mer som att du vill att det ska vara så.
”Och hur vet du att mina tankar och känslor, vad som står skrivet i MITT hjärta är någonting annorlunda än vad Martinus beskrivit? Jag följer absolut mitt hjärta, även om det råkar stämma med den kosmiska världsbilden, och känner mig inte ett dugg dogmatisk för det!”
Jag riktade inte mig till dig personligen när jag skrev det där, Ingemar. Jag har inte heller påstått att det som står skrivet i ditt hjärta är annorlunda än det Martinus har beskrivit. Jag tror att det står precis samma sak i båda i samma mån som ditt hjärta är rent. Men att därifrån gå till att citera Martinus, tal eller skrift, och hänvisa till det som sanning är inte en vetenskaplig metod. Det är auktoritetstro, och jag tycker att det finns en del av det i Martinusrörelsen och även i detta forum. Det är därför jag säger ”strunta i vad Martinus säger, tänk själva”. För att det är väldigt lätt att lura sig till att man följer sitt hjärta och att det råkar stämma med Martinus, när man egentligen bara är så övertygad om att Martinus har rätt att man tror mer eller mindre blint på det.
Det är väldigt lätt att lura sig själv…
Och jag är personligen inte av åsikten att allt vad Martinus har sagt och skrivit är sanning.
Angående homosexualitet är mitt intryck fortfarande att gränsen mellan urspårade och kosmiskt homosexuella suddades ut mer och mer med åren och det blev mer: ”all homosexualitet är bra homosexualitet” om du förstår vad jag menar. Jämför ”Julevangeliet” som utkom 1949 med DEV III, t.ex. Eller de senare föredragen. Det var väl på den tiden du kom in i Saken?
I Julevangeliet säger han att det inte nog starkt kan betonas att det han talar om inte innehåller någon förälskelse och att sådana homosexuellas mentala inställning måste vridas in på sin riktiga bana: polernas balans eller inbördes harmoniska samarbete. I LB V talar han om den naturliga homosexualiteten som dyker upp först i I-människostadiet, helt utom fara för urspårning. Märk väl att I-människostadiet innebär en enormt hög andlig, konstnärlig, moralisk, vetenskaplig (osv.) mognad, som till och med överstiger H-människans, vilken han beskriver så upphöjt. Vad H-människan än rör vid blomstrar det och blir till välsignelse för alla… Det finns väldigt väldigt få I-människor i världen idag. Men när Martinus blir äldre så börjar homosexualitet i sig bli något positivt och det är ”nästakärleken i fostertillstånd”. Jag tror personligen att det oftast är ”förälskelsekärleken i urspårning”. Jag är inte ens säker på att I-människor har könsorganssexualitet på det sätt som vi tror, men detta vågar jag inte uttala mig om. Jag vet inte.
Jag vill här också säga att jag inte har något emot varken homosexuella eller homosexualitet. Jag ser själv fram emot den dagen då jag är det. Men idag finns det en idealisering av det homosexuella i Martinusrörelsen, kanske för att det är de som träffade Martinus på sina senare år som fortfarande undervisar. Människor belastade med sina egna problem och konflikter på detta område som är så känsligt, står och pratar om det utan att egentligen förstå det, och ger därför en ”oren” och onyanserad bild av det hela. Homosexualiteten har blivit ”räddningen”, en verklighetsflykt som man projicerar all problemfrihet i relationer på och längtar efter. Men man kommer ingenstans i sann homosexualitet förrän man lyckas med heterosexualiteten. För Gud lämnar inget ofärdigt.
Däremot finns det idag en barriär kvinnor emellan och kanske framförallt män emellan. Självklart ska den avvecklas eftersom den är som ett skydd, baserad på rädsla. Jag tror att det är männens omedvetna längtan efter mer fri kontakt med det egna könet som i kosmologin blir ”framtidslösningen” att vi alla ska bli homosexuella. Istället för att männen blir mer fysiska med varandra är de lika rädda för intimitet som förut och pratar om att alla ska bli homosexuella.
Knepigt… Men förståeligt.
Det är dock saker som verkar luckras upp i de yngre generationerna.
Jag vill inte orsaka konflikt med detta inlägg, men jag tycker att frågorna som kommer upp är viktiga och jag hoppas att någon har haft nytta av mina resonemang. Det jag egentligen vill få fram är helt enkelt att man inte ska lita helt på alla Martinus utsagor om polförvandlingen, utan framförallt tänka själv, se vad andra säger om saken, vara kritisk och öppen. Min åsikt i ursprungsfrågan är att detta att ensam smeka sig själv och smeka andra i tanken inte är principiellt högre utvecklat än att smeka någon annan, snarare kanske tvärtom. Man kan inte rakt av säga att samlag är mer primitivt än onani.
Mvh
Logos
